Louise Jonasson

Jag är konfirmerad och så, och skulle folk fråga mig skulle jag nog säga att jag är kristen,

men samtidigt så vet jag inte.. Det finns liksom inga konkreta bevis på att någon så kallad

gud har existerad, det spelar ingen roll vilken religion vi än talar om, för det finns inga

konkreta bevis what so ever, så jag vet faktiskt inte. Man kanske ska tro på sig själv?
Eller kanske pastamonstret som bor i någons garage? Jag vet faktiskt inte.
Nu sa jag att jag faktiskt inte vet två gånger på två meningar. Tre med den där också. Fint.

Nej, men allvarligt. Jag tror på att det finns ett liv efter detta, och jag tror på andlighet,

jag tror att det finns folk som fastnar mellan världarna och spökar hos oss. Jag tror det.
Jag tror att folk från andra sidan kan ge oss små knuffar i sidorna utan att vi vet om det.
Och med knuffar så menar jag alltså en liten hjälp på vägen. Inte direkt en fysisk knuff,

även om det också är möjligt. Det är väl det jag tror på.

Jag hoppas att livet efter detta kommer vara underbart, och att detta liksom är till för

att härda oss lite, så att allt bara blir vackert och frid och fröjd. Tillsammans förevigt liksom.
Nu låter det ju nästan som att jag är självmordsbenägen, men så är inte fallet.
Jag hoppas bara på att det blir bra. Att man liksom kommer någonvart.
Jag är rädd för döden, för man vet ju inte vad som väntar en.
Och jag vill inte dö, jag har alldeles för mycket att leva för och se fram emot.
Ja, det var väl det.


Pegasus ger Hades en snabbklippning, fräsigt.