Söndag, stall, hemma spa och klantigheter.

Idag sov jag till .. halv tio typ.
Sen gick jag ned och åt frukost, och halv elva kom Majja och Alice.
Majja och jag skulle nämligen med Ann-Sofie och provrida hennes och
Siris hästar som vi ska ta hand om några dagar i veckan.
Främst är det väl Ann-Sofies hästar, men vi fick gärna motionera
Siris hästar också.

Kvart i elva hämtade Ann-Sofie oss, och vi gav oss iväg till Björnö.
Gick igenom alla rutinerna och foderstaterna.
Sedan kom Siri också, och tillsammans tog vi in fyra hästar.
Acaddia, Frisco, Quincie och Jarl.
Ann-Sofie red Acaddia, jag fick rida Frisco, Siri tog Quincie och Majja red Jarl.
Frisco är 20 år, och han var mycket häst att rida!
Med steg för två hästar hade jag hunnit bli riktigt svettig innan vi ens var halvvägs.
Men jag tror nog att om man lär känna honom så kan han gå jättefint!

Majja blev kär i Jarl som var minst av dem, och en pigg liten sak.
Efter en halvtimme så fick både Majja och jag rida Acaddia och känna lite på henne.
Hon har blivit mycket mjukare sedan jag red henne, kul!
Fick inga bilder eftersom vi allihopa red samtidigt.
Men för min del gjorde det ingenting, jag hade ingen direkt kvalité på ridningen ändå.

Sedan var vi färdiga för hemfärd vid strax innan tre.
Jag tog en låång dusch när jag kom hem och bara mådde gott.
Alice och mamma kom hem efter en timme, och en timme senare ändå så tog Alice
och jag cyklarna till konsum och köpte godis, läsk, kakor och kladdkaka!
Onyttiga? Nää, inte alls! ;)

Sedan när vi kom hem så klantade jag mig ordentligt.
Skulle trycka i datorns batteriladdare i eluttaget, vilket kärvade.
Tryckte med vänstertummen allt jag kunde, och när laddare tillslut går i så slinter jag
med tummen och böjer nageln så illa att den sliter upp huden under nageln!
Det var ingen liten ramsa jag svor när det hände, fyfan vad ont det gjorde!
Och blod kom det också. Jag blev direkt liten och kutade ner till mamma med tårade ögon.
Fick xylocain salva och plåster, lät nageln vara lite naggad tills själva såret har börjat läka.
Sedan var det lite bättre, och jag kände all rätt till att tröstäta mitt godis.



Pussåkram från Turbo med tummen!
(och de nyrakade benen som jag glömde nämna.. för er som antecknar.)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0